När olyckan är framme

20 april, 2023 | By | Reply More
När olyckan är framme

Göran Eriksson i sitt Gårdeby i samband med reportaget förra året.

82-årige Göran Eriksson är ute med sin 350 kilo tunga gräsklippare för att klippa det sista gräset, få undan de nedfallna gula löven på tomten i Gårdeby, allt innan Allhelgonahelgen 2022. Då är olyckan framme…

När Göran backar de sista metrarna på en brant sluttning välter den röda maskinen och hans högra fot hamnar under gräs-klipparen. En fruktansvärd smärta från benet väller över honom, utan mobil eller annat larm är han fast, han kommer ingenstans. På baksidan av huset där olyckan skedde är han väl medveten om att ingen ser honom eller hör hans rop på hjälp! Dagen olyckan skedde var en onsdag, det enda besök Göran vet om är att sotaren förväntas dyka upp under fredagen, runt klockan tio.
Göran förbereder sig psykiskt för att eventuellt behöva ligga där, fastklämd under gräsklipparen i två hela dygn. Hösten är fuktig, hjälpen långt borta.
– Jag hade ett minne av att en bekant klarat sig fem dygn utomhus så jag var ändå hoppfull. Som tur var hade jag klätt mig varmt och tur i oturen var att natt-temperaturen låg på mellan sju och tio grader när olyckan skedde, berättar Göran.

Känseln i höger fot och ben försvinner så sakta
När kvällen börjar övergå i natt kämpar Göran hårt för att förbereda sig för mörkrets intåg. Samtidigt börjar känseln så sakta att mer och mer försvinna. En oro gnager sig fast.
– Att benet mitt nog kommer amputeras om jag överlever var den tyngsta tanken. Frågan jag hela tiden ställde mig var om det blir över eller under knät. Jag kunde följa klockan på armen och kunde konstatera att minuterna gick väldigt långsamt för en gångs skull. Än mer långsamt skulle det bli de närmsta timmarna där i mörkret.

Två mardrömslika dygn går med tankar kring liv och död
Onsdag blir till torsdag. Ingen människa i sikte och ingen som hör Görans rop på hjälp. Ytterligare en natt i ensamhet. På fredagen väntar Göran intensivt på att sotaren ska komma. Tankarna kommer i Görans huvud, Tänk om inte sotaren dyker upp, är det fel dag jag minns?
– Timmarna där på fredagsmorgonen gick och jag blev mer och mer orolig. Plötsligt hörde jag en bil, klockan hade blivit 11 och det visade sig att sotaren Calle Hjelm blivit försenad med en timme.
Med sina 24 år i branschen har Calle varit med om en hel del men det som väntade honom denna dag kommer han aldrig mer få uppleva, garanterat.
– Jag åker runt med bilen till baksidan på tomten och får syn på den välta gräs-klipparen och medtagna husägaren. När jag klappar Göran för att se om han lever så konstaterar Göran ganska snabbt att jag var sen. Han beklagar sig eftersom att han ligger under maskinen och inte har hunnit förbereda inför mitt besök. Dessutom tyckte han att det var onödigt att ringa SOS!
När räddningstjänsten och ambulansen kommer blir räddningspersonalen fundersamma hur de ska klara att få bort gräs-klipparen utan att skada Göran ännu mera. Lösningen blir en lastmaskin i grannskapet som kan lyfta gräsklipparen rakt upp. Hela processen tar ett par timmar innan Göran kan åka med blåljus och sirener till US.
– Väl framme börjar läkarna diskutera om de ska amputera direkt, med de kan konstatera att det finns ett litet blodflöde i foten. De hoppas att de tillplattade blodådrorna ska få rätt form och foten ska klara sig och avvaktar därför med amputationen vilket så här i efterhand var tur.

Ett halvår efter olyckan
Så ser det ut som läkarna tog rätt beslut. Göran har fått tillbaka känseln i benet men hoppas att det även kommer tillbaka i foten. Nu har han rullator, krycka och ett speciellt stöd på benet på grund av droppfot. Göran bor nu i en lägenhet i Kisa men vill gärna upp till Rimforsa där han känner fler människor och vet att han kommer kunna för ett mer socialt liv. Sitt kära Gårdeby, som Innehåll skrev om i höstas, har han skrivit över till sin brorson Tomas eftersom det inte längre fungerar att bo i hus med stor tomt.
I samband med påsken arrangerade Tomas ett känslosamt möte med Göran och Calle vid företagslokalen i Kisa. Det var första träffen efter Calle räddade livet på Göran. Hela händelsen rullades upp och Göran har fortfarande mardrömmar om händelsen men är glad att han lever.
– Det blev en del tårar dagen till ära. Med mycket darr på rösten från min sida var det underbart att få tacka Calle med både blommor och en penninggåva, samt en pärontårta till de sotare som närvarade. Utan Calle hade jag inte fixat detta, det är en sak som är säker så jag är honom evigt tacksam, avslutar Göran tacksamt.

Text: Mathias Sabel
Foto: Per Svensson Borrud

Tags:

Kategori: Aktuellt

Leave a Reply